Nya insikter, gammal visdom
Människor har sedan tidernas begynnelse utvecklats och genomlevt kollektiva trauman, naturkatastrofer, krig och förföljelser. Detta är kritiska kunskaper och erfarenheter men som vi i delar av vår moderna civilisation glömt och som inneburit att vi kommit ur kurs. Men fortfarande fins de som har genomlevt och som är villiga att förmedla erfarenheter, lärdomar och visdom. En tillgång de besitter och är en högst levande kunskap. Genom evolutionen har visdomen utvecklats i ett nära samspel med den livgivande naturen i det landskap man bebor.
Tidigt insåg jag att man kan lära sig mycket från visdomskällor och kulturer som genom evolutionen formats och förfinats för långsiktig överlevnad. Jag insåg också att för att lära sig det krävdes direkt upplevd erfarenhet, d v s att det inte räckte med att bara intellektuellt förstå. Och att det inte fins några ”short cuts och gratisluncher” och att det krävs ett arbete på djupet på vägen mot personlig utveckling.
Sökandet efter visdomens ”källkod” har under millenier upptagit människan. Trossystem och religioner har utvecklats, alla med sina olika kulturella präglingar. De olika ceremonier, ritualer och metoder som människor format genom tiderna i anpassningen till planetens olika ”bio-regioner” inspirerar. I snart sagt alla kulturer har initieringsriter (rites of passage) varit viktiga passager och utvecklings steg, både individuellt och kulturellt för att både bidraga men också symbolisera en viktig fas i utvecklingen. I början av 90 talet fick jag de olika passagen beskrivet för mig illustrerat genom undervisning i ”The Medicine Wheel”av en ”Nordamerikansk visdomsbärare”. Hon beskrev utvecklingen snarare som en spiral.
På individuell nivå har det handlat om att släppa bojor och föreställningar, format av omgivningen och ens personliga historia, för att ge utrymme för det som önskar födas fram. Balansgången mellan den personlig viljan och visionen och det ömsesidiga kulturella och sociala beroendet har genom historien format utmaningen då liksom nu.
Nya insikter om vuxenutveckling
Det som är nyvunna insikter om vuxenutvecklingens olika steg har funnits som viktiga utvecklingspassager bland ursprungskulturer och har nu funnits sitt akademiska språk genom bl.a Robert Keagan, Susanne Cook-Greuter and Bill Torbet, inspirerat av Jean Piaget och Lawrence Kohlberg.
Det självcentrerade jaget och prekonventionella stadiet handlar om att barnet (men även ett mindre antal vuxna) drivs av impulsiva och rent egoistiska motiv och underordnar sig inte konventioner eller andras vilja.
Det socialiserade jaget – under puberteten mognar man och den unga människan går in i det sociala stadiet och börjar allt mer förhålla sig till andras behov och uppfattningar. Det socialiserade jaget kännetecknas av en känslighet (och ängsligt) för omvärldens förväntningar. Det socialiserade jaget styrs av rädslan att inte vara god nog i relation till dessa förväntningar och i svåra bryderi när förväntningarna från omvärlden är motstridiga.
Det självförfattande jaget – postkonventionella stadierna förmår man ställa sig utanför och kritiskt förhålla sig till samhällets eller kulturens konventioner och istället agera efter högre principer och gå över i ett självledande stadium. Den fas i livet frigör man sig från gruppen och utvecklar en förmåga att leda sig själv genom att lyssna till sin egen röst och följa sin inre kompass. Man känner sig trygg med en uppsättning egenvalda föreställningar, övertygelser, värderingar och synsätt. Man har en stabil bild av sig själv. Med en känsla av kontroll navigerar man sig genom livets utmaningar och av att vara den som själv står vid rodret, snarare än andra och sm offer för omvärldens nycker.
Det självtransformerande jaget – har utvecklats mer flexibelt och mer kreativt med en ”postkonventionell” förståelse av livet. Här förmår man att ställa sig utanför och kritiskt förhålla sig till samhällets eller kulturens konventioner och istället agera efter högre principer. Denna sista livsfas innebär att jaget fått distans till sig självt och därmed kan bli delaktigt i något större. Kännetecknande för det transformativa jaget är att förmågor såsom öppenhet, medkänsla, perspektivsökande, självförfattande, och meningsskapande utvecklats. Att man är på väg att uppnå ”vishet”.
Det som driver all jagutveckling i grunden är människans behov av att skapa begriplighet och mening i tillvaron. Meningsskapande är dock ingen enkel process i en tillvaro som ständigt vecklar ut sig mot all högre komplexitet och svårgreppbarhet ju mer insikter man tillskansar sig.
Övergången från ett stadium till ett annat är oftast krävande och alla klarar det inte. En del stannar i det sociala stadiet, andra går vidare till den självförfattande fasen och få når det transformerande stadiet.
Utvecklingen sker i mötet med utmaningar och svårigheter av olika slag och människans förmåga att hantera olika former av kriser, fördröjningar och bakslag blir avgörande för hur hon lyckas gå från ett stadium till ett annat. Genom processen integrera man tidigare stadier och trancenderar till nästa stadie och befinner sig på så sätt i flera stadier samtidigt.
Den enskildes möjligheter att hantera en alltmer komplex verklighet kräver en transformativ pedagogik, vilket ligger som en grund i det Transformativa Ledarskapet.
